Jag vill prata engelska med en irlänsk dialekt
Fredag kväll, efter bion som var lite av en negativ överraskning. Ingen dålig film, men inte vad jag förväntat mig. Och filmen jag såg innan dess var bättre, The assassination of Richard Nixon, Sean Penn är en ruggigt bra skådespelare helt enkelt.
Efter filmen så var jag iväg en kort stund och träffade Shelley, amerikanen och två irlänska tjejer som jag inte kommer ihåg namnen på. Det blev en kort kväll, för sista metron gick ju ganska snart efter.
Lördag, vid klockan 15 mötte jag och Gävle upp med Tanya och Ji-San på Tlusta Koala, är alltid där när jag träffar dem. Det är det enda stället som Tanya hittar till då hon lider av uruselt lokalsinne. Det var en trevlig träff och Ji-San var på riktigt bra humör och pratade på i en konstant takt. Gävle var bakfull, men log ändå. Och Tanya var också pratglad vi satt där ändå i tre timmar.
Efter det begav jag och Gävle iväg för att käka lite och hitta ett internetcafé så vi kunde ta reda på var nästa ställe låg innan vi tog oss dit. Hittade ett mycket trevligt ställe, med billigt käk i ett område där man normalt får betala lite mer. Vi hittade också vart vi skulle, det var ett område jag inte varit så mycket i innan, Dejvice. Men det var enkelt att hitta dit.
Väl där var vi i svensk anda alldeles för tidigt. Men det var ganska milt på kvällen, och alla som gick mot oss gissade vi om det var dem vi skulle träffa eller inte. Till slut kom de två som organiserat det, och efter ett tag ännu fler.
Var jag och Gävle och en dröse flickor, och många av dem söta. Deborah (irlänska), Paulina (skottska), Gemma (engelska), Michaela (nordirlänska) Katka (tjeckiska) och Victoria (amerikanska). Ett par studentskor och resten lärarinnor, finns ingen brist av vardera i Prag. Deborah gift och barn, bjöd halvt om halvt in oss på nästa irlänska kväll vilket de har då och då tydligen. Irlänsk musik och glada irländare lät som en bra idé. Från början pratade alla om att gå ut efteråt, men det avtog efterhand. Och när det tills slut visade sig att ingen ville gå ut, så fick jag skynda mig för att hinna med sista metron. Jag och Gävle tog en spårvagn till Namesti Republiky och så sprang jag ner... och visst hann jag med sista tåget. Men...
När tåget åker förbi Narodni Trida så säger rösten ur högtalarna att det här tåget kommer stanna i Smichovske Nadrazni, det är 7 metrostationer före hem. Jag frågar två killar om det kommer ett nytt tåg efter detta, svarat är ett tveksamt ”ja, det tror vi”. Jag sätter mig ner igen, och när tåget kommer till Andel så frågar en kille mig, vart var det jag skulle, han säger häng på här. Så det tycker jag låter vettigt just då, vet ju att nattbussen går från Andel. Och nära nog alla andra går av här med så. Visar sig att killen är fysiker som jobbar på ett av universiteten (snälla människor från studentvärlden finns överallt), och han skulle åt samma håll. Så vi käkar lite nattamat, och sedan åker jag nattbussen för första gången. Den är fylld till max i början med onyktra ungdomar, men de är inte otrevliga, mest glada och kiviga. Någon målade dit en mustasch på en tjej som hade somnat, det var nog det elakaste som hände. Min vän gick av ganska tidigt, och jag skulle åka till sista hållplatsen, och sakta men säkert avfolkades bussen. Tog ungefär en halvtimme till sista hållplatsen, och den hållplatsen vär närmre än metrostationen. Nej, jag kan nog tänka mig nattbussen fler gånger, skall idag kolla upp hur ofta den går.
Söndag, vilodag, laga egen mat, läsa bok, spela datorspel, och bara njöt.
Måndag, tillbaka på jobb för en ny vecka. Inget särskillt hände på jobb, min chef frågade inte mig om lunch, och har inte gjort det idag heller. Strax innan 9 på kvällen, så ringer min telefon. Jag är mest van att få meddelanden, vi ringer inte så mycket till varandra. Men min telefon ringde, och jag svarade, det var Ji-San. Och hon var väldigt upprörd hennes pojkvän i Thailand verkade ha gjort slut med henne och nu var hon väldigt ledsen och arg. Slutade med att jag tröstade henne en timme över telefon.
Tisdag, efter jobb idag skall jag se film med Rachel, Doom. Faktiskt hon som har varit mest på om att gå och se den. Men vi har gjort en deal, vi båda skall se filmer om den andre vill, så det kommer bli en del flickfilmer för min del känns det som. Ikväll finns det en risk att en av mina armar kommer ha blåmärken, vilken är beroende på vilken sida Rachel sitter. För om det blir spännande eller skrämmande så har hon en tendens att hålla i armen.
Men dagarna har gått i ett irlänskt tecken, torsdag, irländare på matchen, fredag irlänskor efter filmen, lördag irlänskor på träffen. Jag vill prata engelska med en irlänsk eller skottsk dialekt... hur mysigt som helst.
Efter filmen så var jag iväg en kort stund och träffade Shelley, amerikanen och två irlänska tjejer som jag inte kommer ihåg namnen på. Det blev en kort kväll, för sista metron gick ju ganska snart efter.
Lördag, vid klockan 15 mötte jag och Gävle upp med Tanya och Ji-San på Tlusta Koala, är alltid där när jag träffar dem. Det är det enda stället som Tanya hittar till då hon lider av uruselt lokalsinne. Det var en trevlig träff och Ji-San var på riktigt bra humör och pratade på i en konstant takt. Gävle var bakfull, men log ändå. Och Tanya var också pratglad vi satt där ändå i tre timmar.
Efter det begav jag och Gävle iväg för att käka lite och hitta ett internetcafé så vi kunde ta reda på var nästa ställe låg innan vi tog oss dit. Hittade ett mycket trevligt ställe, med billigt käk i ett område där man normalt får betala lite mer. Vi hittade också vart vi skulle, det var ett område jag inte varit så mycket i innan, Dejvice. Men det var enkelt att hitta dit.
Väl där var vi i svensk anda alldeles för tidigt. Men det var ganska milt på kvällen, och alla som gick mot oss gissade vi om det var dem vi skulle träffa eller inte. Till slut kom de två som organiserat det, och efter ett tag ännu fler.
Var jag och Gävle och en dröse flickor, och många av dem söta. Deborah (irlänska), Paulina (skottska), Gemma (engelska), Michaela (nordirlänska) Katka (tjeckiska) och Victoria (amerikanska). Ett par studentskor och resten lärarinnor, finns ingen brist av vardera i Prag. Deborah gift och barn, bjöd halvt om halvt in oss på nästa irlänska kväll vilket de har då och då tydligen. Irlänsk musik och glada irländare lät som en bra idé. Från början pratade alla om att gå ut efteråt, men det avtog efterhand. Och när det tills slut visade sig att ingen ville gå ut, så fick jag skynda mig för att hinna med sista metron. Jag och Gävle tog en spårvagn till Namesti Republiky och så sprang jag ner... och visst hann jag med sista tåget. Men...
När tåget åker förbi Narodni Trida så säger rösten ur högtalarna att det här tåget kommer stanna i Smichovske Nadrazni, det är 7 metrostationer före hem. Jag frågar två killar om det kommer ett nytt tåg efter detta, svarat är ett tveksamt ”ja, det tror vi”. Jag sätter mig ner igen, och när tåget kommer till Andel så frågar en kille mig, vart var det jag skulle, han säger häng på här. Så det tycker jag låter vettigt just då, vet ju att nattbussen går från Andel. Och nära nog alla andra går av här med så. Visar sig att killen är fysiker som jobbar på ett av universiteten (snälla människor från studentvärlden finns överallt), och han skulle åt samma håll. Så vi käkar lite nattamat, och sedan åker jag nattbussen för första gången. Den är fylld till max i början med onyktra ungdomar, men de är inte otrevliga, mest glada och kiviga. Någon målade dit en mustasch på en tjej som hade somnat, det var nog det elakaste som hände. Min vän gick av ganska tidigt, och jag skulle åka till sista hållplatsen, och sakta men säkert avfolkades bussen. Tog ungefär en halvtimme till sista hållplatsen, och den hållplatsen vär närmre än metrostationen. Nej, jag kan nog tänka mig nattbussen fler gånger, skall idag kolla upp hur ofta den går.
Söndag, vilodag, laga egen mat, läsa bok, spela datorspel, och bara njöt.
Måndag, tillbaka på jobb för en ny vecka. Inget särskillt hände på jobb, min chef frågade inte mig om lunch, och har inte gjort det idag heller. Strax innan 9 på kvällen, så ringer min telefon. Jag är mest van att få meddelanden, vi ringer inte så mycket till varandra. Men min telefon ringde, och jag svarade, det var Ji-San. Och hon var väldigt upprörd hennes pojkvän i Thailand verkade ha gjort slut med henne och nu var hon väldigt ledsen och arg. Slutade med att jag tröstade henne en timme över telefon.
Tisdag, efter jobb idag skall jag se film med Rachel, Doom. Faktiskt hon som har varit mest på om att gå och se den. Men vi har gjort en deal, vi båda skall se filmer om den andre vill, så det kommer bli en del flickfilmer för min del känns det som. Ikväll finns det en risk att en av mina armar kommer ha blåmärken, vilken är beroende på vilken sida Rachel sitter. För om det blir spännande eller skrämmande så har hon en tendens att hålla i armen.
Men dagarna har gått i ett irlänskt tecken, torsdag, irländare på matchen, fredag irlänskor efter filmen, lördag irlänskor på träffen. Jag vill prata engelska med en irlänsk eller skottsk dialekt... hur mysigt som helst.
Kommentarer
Trackback
