benaiah

Hela dagen har gick jag bara och tänkte på hur det skulle gå när jag när jag skulle prata med Ella på kvällen.. brunchen var bara en grå dimma.

Jag ville inte åka hem innan jag skulle träffa Ella, så först vart det en film, sedan gick jag från kafé till kafé drickandes kaffe i olika varianter. På varje kafé satt jag och skrev med, så mycket fanns där som välde ut. Först tänkte jag bara att det skulle bli ett par dikter. Men det övergick ganska fort till en slags bekännelse om min självbild, hur jag ser på mitt inre, det bara forsade ut. Jag tror aldrig jag skrivit något så mörkt i hela mitt liv. Bara att läsa det såhär timmar efteråt ger en bitter smak i munnen. Jag funderade när jag skrev det om jag skulle lägga ut det här, men jag tror inte det. Det skulle liksom bli officiellt då, allting.

Jag träffade Ella, blev inte mycket klokare. Hon vill fortfarande bearbeta det själv, men hon vill fortfarande att vi pratas vid, och det gick bra att träffas på tisdag.

"...en dag för länge sedan stängde jag, och slängde bort nyckeln, sedan dess har jag varit frånvarande. Vid två tillfällen i mitt liv borde jag känt så starkt, jag borde varit berörd, jag borde ha gråtit, jag borde ha fungerat som alla andra. Men jag var bara passiv, fylld med en känsla av utanförskap. Det kvittar att folk sade det var ok att jag inte grät, att det inte gjorde något. Men tro mig det gjorde något, det betydde att låset höll, att jag var oberörd, kall och otacksam..."

Imorgon är det tillbaka till jobb. Kommer nog inte svara på icq, eller något annat på ett par dagar.