benaiah

Ok, det här blir nog ett låååångt inlägg.

Fredag, Resan dit

Hoppar vi tillbaka i tiden till fredagen den 9:e juni. Jag beger mig hemifrån på väg mot München kl. 11.00. Tåget går först kl. 13.15 men jag skall passa på att äta lite innan.

Väl på stationen får jag tacka nej till fyra olika personer som lite sådär diskret försöker sälja klockor till mig. Inte så illa att de har de upphängda på insidan av rocken utan de har fodralen till dem med. Värst var kvinnan som inte fattade ett nej.

Första delen av resan till gränsen till Tyskland går väldigt bra. I min kupé så sitter sex personer som inte känner någon av de andra vilket innebär att alla sitter tysta och läser eller försöker sova. Jag har dessutom en fönsterplats och kan njuta av den vackra naturen som flyter förbi utanför.

När vi når sista stoppet i Tjeckien så har alla hunnit gå av, bara jag som är kvar när vi passerar in i Tyskland. De kollar passet, en tjeckisk och en tysk tulltjänsteman samtidigt. Men det verkar som de tar olika allvarligt på det hela, tjecken spänner ögonen i mig och grundligt kollar passet, tysken gäspar.

Andra stoppet i Tyskland är Schwandorf, denna enorma metropol som jag i mina vildaste drömmar aldrig trodde skulle påverka mitt liv något. Men jo… jag sitter kvar och på går en nunna som sätter sig i samma kupé som mig. Efter några minuters färd börjar jag ana oråd, jag frågar om hon kan engelska. Det kan hon inte, vad lär de ut på klostren nuförtiden. Men jag frågar på knagglig tyska om jag är på väg mot Regensburg. Det är jag inte, jag skulle ha bytit i Svanby (Schwandorf). Men hon tar ett intresse i mitt dilemma och far upp och springer iväg och hämtar konduktören och förklarat och talar å mina vägnar.

Det enda att göra är ju att gå av på nästa och åka tillbaka, så jag går av i Amberger, också en av de tyska jättestäderna. Och får ta ett lokaltåg tillbaka till Svanby, jag köper ingen biljett tänker att jag kan nog snacka mig ur knipan om det skulle bli någon. Konduktörskan på tåget ignorerar mig helt när hon går förbi och undrar om det är några nypåstigna, jag andtränger mig väl inte för att fånga hennes uppmärksamhet. Men jag undrar möjligen om konduktören på det första tåget kontaktat henne.

Väl i Svanby igen så hittar jag återigen ett lokaltåg som för mig vidare mot Regensburg. Och dessa lokala tågen stannar överallt. Eggmühl visste jag absolut inte att det existerade innan den fredagen.

I Regensburg så byter jag till ett nytt tåg mot München, återigen ett lokaltåg, men tar iaf chansen att sätta mig på andra vån. i detta dubbeldäckar tåg. Här jag får första antydan om att VM i fotboll börjat, där det står när tågen går och kommer så rullar en text undertill med resultatet mellan Tyskland och Costa Rica, 2-1 var det just då.

Jag når München ung. 20.20, lite drygt en timme senare än beräknat. Möts av ett hav utav lyckliga tyskar efter premiärsegern och ”Deutschland!” ekar det om och om på stationen.

Återigen är det dags att byta tåg, går och köper en biljett till en by söder om München, Holzkirchen. Och får tydliga instruktioner vart jag skall gå, men för säkerhetsskull så dubbelkollar jag med ett tyskt par som sitter på tåget. Klockan är ca. 21.30 när jag når fram till Holzkirchen och jag skall ringa och säga jag är framme. Jag kunde ju varit smart och ringt tidigare men så klok vart man inte.

Tar telefonen, testar, kommer inte fram. Testar olika sätt att slå numret, men inget funkar. Jaha, nu står jag i Holzkirchen, kan inte ringa, men det är sommarvarmt ute så det är skönt. Jag hittar en tjej med en mobil, frågar snällt om det går bra att låna den, låter henne slå numret så hon inte tror jag slår ett annat nummer. Kommer fram till brudgummen, och kan nog höra en liten lättnad i hans röst. Var ju ändå drygt en timme senare än jag egentligen skulle ha hört av mig.

Hämtas en kvart - tjugo minuter senare av brudgummen och han kör mig till där bror och Emma väntar och där hela firandet av bröllopet skall bli. Berghof (Bergsgård/Fjällgård), ligger uppe på en kulle (berg för en skåning), mycket vackert beläget med en fin utsikt åt många håll, vid foten av Alperna. Mycket trevligt att träffa bror och emma där, det blir en ganska snabb nattning efter jag kommit fram, vi är alla rätt trötta och det har hunnit bli sent. Vi sover alla tre i samma rum, men det känns inte trångt.

Jag vet inte om jag snarkar, men min bror gör det iaf… :)

Lördag, Bröllopet.

Vi vaknar och går ner och äter frukost, trevligt att vara tillbaka i ett land med riktiga frallor. De finns i Tjecken med, men man får leta lite efter dem.

Det är en grupp av vänner till bruden och brudgummen som står för förberedelserna, och vi hjälper till lite lätt med dem. Tydligen hade bror och emma hjälpt dem att vika servetter, nästan hela förra dagen om jag förstod det rätt. Men de vart fina.

Vi åker tidigt till kyrkan, just av det skälet med. Alla får en liten blomma att sätta på klänningen eller kavajen. Vänster sida ogift, höger sida gift, inte helt säker på traditionens ursprung, men schysst dejtingservice.

Binds även små band på antennerna på alla bilar så det syns att de hör till bröllopet, fast det är mer viktigt till efter ceremonin.

Ceremonin är rätt lik svensk tyckte jag, även om det fanns en del saker som var annorlunda. Den var lite längre, bruden och brudgummen satt ner under större delen av ceremonin. Och sedan hade på slutet ett tillfälle att gå fram och gratulera, tända ett ljus och låta det flyta i vatten.

Efter ceremonin så åkte vi i en konvoj av bilar och det gällde att tuta en del. På vägen möttes vi av leende människor. Blev en hel del bilar med över 80 gäster på Berghof.

Väl framme så finns där ett band som spelar lättsmulten polkamusik i bakgrunden och bruden och brudgummen måste klippa ett hål i form av ett hjärta för att komma till trädgården och där bröllopstårtan väntade. Och inte bara bröllopstårtan, där fanns massor med olika kakor och bakelser. Jag nöjde mig med en bit av bröllopstårtan, vi skulle ju käka middag inte alltför lång tid senare.

Hann hände fler saker innan den började dock. När vi fikar med tårtan så får vi se första akten på ett drama, några av parets vänner har klätt ut sig till personer från medeltiden. Och klampar in på festen, det är den lokala länsherren Valdemar som är gruvligt upprörd över han inte blivit inbjuden på bröllopet, och därför kräver han prima nocte (första natten med bruden) om de inte löser ett antal utmaningar som ställs till dem under kvällens gång. Den första uppgiften var att tillsammans såga itu en stock.

Fortfarande innan middagen så är det ett litet firande i en annan del av huset där vi dricker vin/vatten och lyssnar till bandet. Och det är här vi fastställer om vi någonsin tvekade förr så behöver vi inte tveka längre, vi är i Bayern.

Först därefter så går vi och sätter oss till bords.

Här skilde det sig också en del från vad jag är van vid, inte att man själv fick gå och hämta maten, var en vettig lösning. Utan det var det att förrätt och huvudrätt serverades samtidigt så om man ville så kunde man helt enkelt hoppa över förrätten.

Förrätt

Kräuterzuppe (stavning?)  var en örtsoppa, smakade helt ok.

Huvudrätt

Så kunde man välja lite olika.. kommer inte ihåg allt men, Lamm som nog tillgjorts hela dagen, svinstek, potatis, sås och sockerärtor. Har för mig det var mer.

Efterrätt

Den rörde jag aldrig för jag var för mätt, har för mig det var glass och chokladmousse, men här sviker minnet mig.

Efter middagen så började dansen, foxtrot om jag förstod det hela rätt. Min musiksmak och den som spelades på festen kanske inte helt går hand i hand.

Skall sägas det att på vår hörna av bordet så var det rätt kul, för det var fler personer som varit i Lund och studerat som jag kände igen. Två killar och en tjej som spelade innebandy med oss på Tunahallen. Så det blev en del svenska på vår del av bordet, men blev aldrig läge riktigt för att sjunga ”skål för denna hörnan”.

När klockan blev midnatt så var traditionen tydligen att brudparet skulle dansa till en sång (Något med ”jag behöver dig” fast på tyska:) och sedan fick de inte vara med på festen längre. Samtidigt som de dansar så skulle de andra närvarande sakta gå närmre paret med ett ljus i sin hand samtidigt som det var helt nedsläckt i lokalen. Sedan ställde alla upp sig och byggde en tunnel för brudparet, genom att ställa sig mittemot varandra och hålla upp sina armar.

Relativt kort tid efter det, för festen fortsatte om man ville så gick de tråkiga svenskarna och la sig.

Söndag, Utflykt och resa hem

Jag brukar vakna tidigt men, det är skönt att ligga där och ta det lugnt. Så jag somnar om, vilket resulterar i att jag är siste person till frukosten. Men det fanns fralla över till mig med.

Efter frukosten börjar människor bege sig hemåt, vissa skall långt och det tar ett tag att åka. Vi hjälper till med den sista städningen och till slut är det bara sex personer kvar. Jag, bror och emma, brudparet och en tjej som heter Antonia.

Vi åkte på en utflykt upp i bergen för att titta på utsikten och på ett vattenfall. Fantastiskt vacker natur, till och med en stadspojke som mig uppskattade den, ruggigt mäktigt vackert. Och massor av folk på motorcyklar, tydligen uppskattat att köra på motorcyklar på serpentinvägarna med den naturen omkring sig. Förstår det.

Och vattenfallet var vackert det med, även som vi alla tre skåningar påpekade vi är inte helt vana att stå på bergsluttningar och lite yrsel vart det.

Sedan for vi mot München, jag hade glömt mitt papper med tiden när mitt tåg åkte tillbaka och efter strulet på ditresan ville jag vara säker. Så kommer i ganska god tid till stationen, och jag går in och pratar med de på informationen. Jag tänker be om att få ett papper på exakta byten och vilka spår jag skall till. Nu skall det inte bli några missar. Får svaret... det är inga byten. Hem kan jag tydligen åka hela vägen utan ett enda byte, nästan så jag är besviken.

Blir en kort tid där jag käkar något innan jag går på tåget och pratar med de andra, sedan blir det avsked och jag går på. 16.44 lämnar det huvudstationen i München och än en gång passerar jag ett stopp som jag tycker har ett coolt namn, Donnersbergersbrücke (Åskbergsbron, Thundermountain bridge).

Resan hem, blir varm, eftermiddagssolen ligger på och det är fullt i kupén. Innan vi skall in i Tjeckien så går hälften av i alla fall, och kvar bli jag, en britt och en australienska.

Britten en 23 årig kille, är helt deppig. Och under resan får jag och australiensiskan fungera som någon form av stöd, britten hade varit ute och rest själv i tre veckor. Och tyckte inte han hade något att återvända hem till. Jaja, han var rätt trevlig, och vi var snälla ända till slutet när vi skrämde upp honom lite om tjuvar i Prag. Hon bodde i Prag jobbade med att lära ut engelska, när hon inte jobbade med det hon ville göra, specialeffekter på film. Hon hade ett par roliga berättelser, och verkade ha rätt bra koll på att få det att se ut som någon blir skjuten. Trevlig kvinna. Jag gick av på en station tidigare än dem.

Och strax efter 23 kommer jag innanför dörren… och är jättetrött, nästa morgon väntade jobb.

1. Sov uruselt inatt, de förde massor av oväsen på våningen ovan för, och när de väl blev tysta så kunde jag ändå inte somna.
2. Gillar inte tanken på de nya platserna på jobb.
3. Har massor av att göra på jobb, och får dessutom skickat till mig en massa extra uppgifter. Och om jag säger nej till dem, även om jag har troligtvis rätt att säga nej. Så kommer de gnälla om det i all oändlighet.
4. Fick inte NWN att funka i multiplayer igår.
5. Av allt detta blir jag sur, och jag gillar inte att jag blir sur, och då blir jag sur över att jag är sur.
6. Pavlas lögn över skälet till att skåpen inte fick vara kvar, hon skyllde på Zuzana (hennes chef), att det är hon som vill ha bort dem. Men jag har pratat med tre tjejer på den franska avdelningen och alla säger att de hört att det är Pavla som vill ha bort dem.
7. Och när jag är sur så kan också oskyldiga få sig en känga, och det gillar jag allra minst. Men knepigt att le och vara glad, när man inte är det.
   

1. Där kommer troligen jag sitta, en bra plats, hörna med fönster på båda hållen.
2. Jitka, hon är rätt söt och trevlig, så kommer inte klaga direkt.
3. Tre st. platser med rygg mot vart jag och Jitka sitter, skämtaren lär hamna där.
    Inte för han vill utan för Pavla vill ha honom nära printern.
4. Pavlas hantlangare och informatör, Katka.
5. Troligen två nya anställda om de hittar folk som pratar hollänska.
6. Pavla, med blicken åt vårat håll.
7. Höga skåp, som skymmer sikten, men där är ett problem, skall snart återkomma till det.
8. Fönster

Städa, städa, städa, jo det blev faktiskt en del städande innan Munka och Anne dök upp på kvällen. Deras plan landade 20.30 och jag räknade kallt med att de skulle ha baggage med sig, så jag blev lite paff när telefonen ringde när jag satt på bussen. Och Anne glatt frågar vart jag är..  Då hade de varit så lömska att bara ha handbaggage med sig. Men jag var där rätt fort.

Blev en lugn kväll, satt på min lokala restaurang och åt, drack och pratade en del.

Först åkte vi in till Café Louvre och åt frukost och planerade lite dagen. Det bestämdes att vi skull ta The Tobbe Tour. Vilket innebar tre stycken destinationer, tre stycken utsikter över Prag.

Den första var Vysehrad, vilket är ett gammalt område som en gång hade ett äldre slott än det som kallas Pragslottet. Där finns en kyrka och en stor park, men även en kyrkogård dit de flesta kända från Tjeckien hamnar; Dvorak, Smetana, Capek mm. Men man har även en mycket vacker utsikt över floden och den delen av Prag. Man förstår varför folk vill bygga högt upp för att få den mäktiga känslan att titta ut över en floddal.

Från Vysehrad tog vi oss en sväng inom huvudtågstationen och köpte biljetter till de kommande dagarna.

Därefter tog vi oss upp till Letna och deras lilla ölpark. Och därifrån är det också en mäktig utsikt, här mer över de centrala delarna och man ser allt takspiror och torn som sticker upp över gamla staden. Letna är riktigt stor park men vi höll oss bara i utkanterna, och njöt av en svalkande öl. Vädret under alla dagarna var väldigt trevligt.

Från Letna, skulle vi till Zizkov-kullen och se världens största häststaty. Innan dess stannade vi till på en restaurang för att käka, vi hittade ett ställe som heter Pivovarsky Klub. Som hade gått in för att ha ett brett ölsortiment, men det var inte vidare billigt. Vi käkade där och samlade krafter innan vi skulle gå upp på kullen. För det får man göra här, gå uppför och det är ganska brant. Men att det ligger lite off och man måste ta sig upp på det här sättet gör att inte så många har sett statyn på nära håll, de flesta turister tar sig till mer bekväma attraktioner. Vi tog oss upp, och pustade ut, glada att vi införskaffat vatten innan klättringen. en del fotograferande så börjar plötsligt en av tjeckerna prata med oss, på norska. Han hade jobbat där ett antal år, men nu bodde han här, och hade tydligen fått en stroke. Han berättade lite historia om Jan Zizkov som sitter på hästen.

Efter Zizkov-kullen drog vi oss hemåt för att vila en timme, vi skulle ju ut på nattklubb senare på kvällen.

Så ut, vi tar oss till Fraktal där vi normal äter brunch för det är nära till nattklubben vi skall ut på. Där dricker vi en del öl, Gävle dyker upp först av de andra som skall med. Och vi snackar en del och njuter av ölen. Senare kommer de tjeckiska tjejer och även holländaren från jobb. Det är Jana (hon som har den där blicken), Jitka, hennes kompis Bara och tre kompisar till Bara. Så gott om tjeckiska flickor. Baras tre kompisar går till klubben i förväg och vi andra sitter kvar på Fraktal ett tag och dricker och pratar, men så småningom går vi iväg med. Klubben heter Mis Mas, och har flera dansgolv. Men usch vad vi inte gillade stället, snittåldern på de som var där låg runt 18-19 år, små parvlar överallt omkring oss. Och vi bestämmer oss ganska fort om att vi skall gå.

Vi får leta upp de andra och säga att vi skall gå, och när jag hittar Bara så är hon lite onykter och säger att hon skall säga något till mig. Det visar sig att efter kvällen i Kladno (fotbollsmatchen) så har hon haft en dröm där vi kyssts och att det var bra. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag säger men vi var ju på väg därifrån, så vi går. Men på väg mot spårvagnen berättar jag för Anne, Munka och Gävle vad hon sagt så får jag bannor av magnitud för jag/vi gått. Så jag ordnar fram hennes mobilnummer och sms:ar lite med henne under tiden vi tar oss hem. Sedan sover trötta skåningar.

Dagen innan var vi ju och köpte tågbiljetter, så nu skulle vi skulle vi ut och åka. Anne när hon studerade en termin i Wien så hade hon en tjeckisk kille på sin korridor, så nu skulle vi besöka honom i hans hemstad Plzen, och på vägen stanna till vid slottet Karlstejn.

Vi åkte ganska tidigt om man ser på hur länge vi var vakna. Tar bara ungeför en halvtimme att åka till Karlstejn, tar lika lång tid att gå upp till slottet. Och visst var det turistigt på vägen men inte så påträngande som jag trodde. Och slottet i sig var väldigt fräckt, stort och mäktigt. Två gånger hade någon försökt inta slottet, en gång av Husiterna i inbördeskriget, men de gav upp efter 7 månaders belägring. Och den andra gången av svenska trupper i slutet av 30-åriga kriget. Vi tog iaf två tredjedelar av slottet, men det har aldrig helt blivit intaget.

Sent på eftermiddagen åkte vi vidare mot Plzen, där vi mötte upp med Korridoraren och hans flickvän Misa. Vi kom mitt i firandet av segerdagen i andra-världskriget och att amerikanarna kom till Plzen och gjorde det fritt från tysk ockupation. Så det var mycket folk, och en stor scen på torget. Vi åt på en restaurang som översatt hette Malthuset, och det var en schysst atmosfär därinne, som man skulle kunna föreställa sig i ett rollspel, mörkt, medeltidsmusik och glad stämning.

Vi fick sova hemma hos flickvännens föräldrars lägenhet, mycket snällt.

Vi vaknar och åker till Pilsnerbryggeriet. Där den ursprungliga pilsnerna kommer ifrån, kändes överväldigade att gå på så klassisk mark. Tyvärr fanns det ingen engelskguidning förrän på eftermiddagen, men vi hakade på en fransk rundtur istället. Anne fick stå som tolk, fast tycke både jag och Munka förstod en hel del, kanske hjälpte en del att vi kunde grunderna rätt bra. Den franska rundturen bestod märkligt nog av en hel del österrikare, ett mysterium vi aldrig förstod. Den ofiltrerade ölen vi fick smaka, var inte så bra i början men efter ett par klunkar hade man vant sig och den var rätt ok faktiskt. Vi åt på deras restaurang efteråt och det smakade väldans bra.

Efter bryggeriet gick vi en liten runda på stan innan Korridoraren mötte upp med oss, och vi allihop åkte mot Prag igen.

Väl hemma var det vila ett tag som gällde, man blir lite seg efter allt gående och nya intryck.

Men vi tog en runda till in till Prag på kvällen, Anne och Munka ville se Karlsbron upplyst på kvällen. Så först satt vi på Slavia Café, som ligger bra till men är inte särskillt trevligt tyvärr, och sedan gick vi ut vid bron som går över där, helt klart en av bästa ställena för se bron, slottet och nationalteatern. Tyvärr var inte bron upplyst, men de andra var, slottet är helt magiskt när man ser det därifrån. Sedan bar det av hemåt igen. Ivrigt planerande av sista dagen.

Jag hade en gjort en rutt för dagen, och var ganska nöjd med mig själv. Men den planen gursades direkt då de höll på att renovera Café Imperial, vilket det inte stod något om på deras hemsida. Vi går vidare till det Kommunistiska Museumet som hade öppet och var väldigt intressant. Mäktigt att se bilderna från 1989 från sammetsrevolution, att se de gatorna man går på var och varannan dag fyllda med människor och poliser. Det är mycket imponerande med obeväpnade i det närmaste passiva revolutioner, känns som om det finns hopp fortfarande för mänskligheten.

Vi går vidare och än en gång grusas våra planer lite då glasstället vi skall äta glass öppnar senare.  Vi äter en snabb lunch på en nästan hemlig tjeckisk lunchrestaurang, maten kanske inte är den bästa, men det är billigt och vi får maten snabbt. Så snabbt att vi ändå får vänta på att glasstället skall öppna.  Men det är värt väntan, glassen där är mycket god.

Mätta och belåtna åker vi vidare till Andel, där jag och Munka lämnar Anne i köpcentrat och vi går och sätter oss på Lokalblok, och dricker öl och Munka skriver lite vykort. Tiden springer iväg och flyget närmar sig, möter upp med Anne i köpcentrat. Och tar tunnelbanan hem, samlar ihop det sista. Och åker vidare till Zlicin, där jag lämnar dem när de går på bussen till flygplatsen.