benaiah

Dagen började bra, med museum och Ella. Vi träffades vid ett-tiden vid Narodni Trida. Jag trodde jag hade koll på var museet var och det hade jag också i slutändan. Men det blev ett par omvägar.

Det var någorlunda intressant inte världsomvälvande att gå omkring därinne. Intressantast var den japanska docksamlingen som ställts ut, fastnadade längst där. Lite knepint med att gå runt på utställningar, alla har sin egen takt och om jag går med vänner har jag inga problem att gå snabbare eller mer sakta om det är något jag uppskattar. Nästan bäst att gå runt själv. Men med Ella blev det mycket att man gick ihop, inte helt ultimat. Men det blir väl bätttre tills nästa gång.

Efteråt hade vi fyra timmar tills det var dags att äta middag. De första två timmarna spenderade vi sittandes på en parkbänk på ön Zofin, överblickandes floden. Det var två trevliga timmar, vi pratade en hel del och var även en del fysisk kontakt, jag hävdar nu att jag erövrat hennes nacke och hals. Det var väldigt trevligt, satt tätt ihop, och hon visade faktiskt affektionsbevis med så det var bra.

De två andra timmarna, gick vi först en lång väg längs floden. Det blev riktigt långt, innan vi hoppade på en spårvagn som tog oss till Namesti Miru. Där det var en mini vinfestival, ett lajvband spelade och det var packat med folk. Jag övertalade Ella att det här var nog sista chansen att testa Burcak innan det försvinner för säsongen. Burcak är vin som inte blivit vin än, dset smakar mycket sött och magen mullrar lite lätt över vad har du stoppat i mig. Inget som jag kommer dricka alltför mycket av, håller mig nog till öl.

Efter det tog vi oss till Medvidku, men det var packat med folk och Rachel hade inte gjort en reservation. Så vi traskade vidare, vi hittade fram till Kmotra, ett annat ställe jag känner ganska väl. Så det blev där vi stannade och åt. Och vi var, Rachel med hennes designerade, Julie, en israelisk tjej som heter Shelley och en kanadensisk kille, plus mig och Ella förstås. Ella hade redan på väg dit frågat om hon kunde komma undan på något sätt. Så hon såg inte fram emot det så mycket som jag hoppats.

Middagen var ok, de flesta pratade på, Rachels deignerade visade sig vara en mycket trevlig man som mer eller mindre precis sagt upp sig från jobb för att istället bli fotograf. Mycket prat om lärarjobb och författarskap under middagen. Jag är tokhungrig när vi kommer hit, har inte ätit en smula under hela dagen, bara ett glas burcak. Så mín spaghetti parmesan (både skinka och ost)  slinker ner fort, klar godkänd. Den som pratar minst under middagen är Ella och jag ser att hon inte är lycklig äver situationen.
Så efter middagen när kanadensaren tycker vi skall gå vidare, så tycker jag mig se en smitare. Och tro mig jag vet hur en smitare ser ut, jag tror alla kan instämma med att jag är en smitare från sociala träffar. Inte minst min familj, som jag mer än en gån försvunnit ifrån tidigt. Så när jag såg Ellas rörelser förstod jag att hon inte skulle vara kvar. Jag gjorde ett kort försök att övertala henne att stanna, men till ingen nytta. Jag hade kunnat sticka med, men dels hade Rachel blivit besviken och dels tror jag inte Ella hade blivit glad över fått mig att bege mig tidigare. Ella säger iaf att jag borde ringa henne efter brunchen imorgon, så jag får träffa henne imorgon med.

Vi går vidare till Velryba, där vi dricket ett par öl och återigen mest diskuterar författare, eller rättare sagt de diskuterar mer författare. Jag vet att Rachel är av judisksläkt och Shelley självklart, men även kanadensaren visar sig vara av judisk härkomst. Så när vi diskuterar israel och vad jag tycker så är jag minst sagt inte i överläge. Men diskussionen är under organiserade former och inga elaka ord.

Tar sista metron hem, och i min metrovagn får vi en extra shown vi inte förväntat oss. En kille sjunger opera för oss till allas jubel. Skönt att se så många leende människor i en metrovagn.