benaiah

Sakta men säkert rör sig Mirulf sig fram genom vegetationen i denna urskog han befinner sig i. En pil ligger redan på bågen när han rör sig fram, det är hans ansvar att skaffa mat, men det har inte gått bra alls på senare tid.För den delen inget som gått bra på senare tid, det är vitnerhäxans fel muttrar Mirulf tyst till sig själv, efter den dagen har all gått åt helvete.

Han minns hur de tagit sig in i hennes håla i hopp om att hitta en skatt eller ett mitrakavapen, något som skulle göra dem till legender och inte minst rika. Men häxan hade kommit hem och hennes vrede gick inte att ta fel på, två av deras vänner hade stupat där och resterande av dem hade flytt för hals över huvud för att undkomma. Allt omkring dem hade verkat vara vid liv och allting hade velat ha deras blod.

Men de hade undkommit, åtminstånde rent fysiskt. Men de var alla nu helt övertygade om att häxan lagt en förbannelse över dem. Två dagar senare hade den ena av deras packhästar trillat ner i en ravin, med större delen av deras utrustning, bland annat deras tält. Hästen hade nästan tagit med sig Svodd ner i fallet, det var bara Stormes vakfulla öga som gjorda att han överlevde. Och varje kväll blev mer och mer kylig, snart skulle det bli för kallt utan tält.

Den andra packhästen bröt benet, de hade kunnat äta gott den dagen i alla fall, men nu fick de bära på så mycket de kunde. Vilket gjorde deras framfart än långsammare. Och varför hade Sonja ätit av de bären utan att rådfråga honom, hon låg numera i en frossa som inte ens en helare från Mittland skulle kunna bota. Det måste vara en förbannelse, det är för många saker på en gång, inte ens Vidar Vittfarne har en historia med sådana här ohyggligheter.

Och hans egen skuld är betungande, det är han som kan skogen det är han som skall leda dem alla till säkerhet. Han som skall skaffa mat till dem, och då räcker det inte med sorkar och småfågel, det var därför Sonja åt av bären. Han har inte heller vågat berätta för de andra att han är vilse, de behöver hopp om framtiden. Han har inte kunnat titta på stjärnorna på flera dagar nu, de är alltid dolda av moln, och på dagarna är det alltid en dimma som skymmer de längre avstånden. Desperationen har börjat ta vid och nästan varit blodvite inom gruppen, det är viktigt att han kommer tillbaka med ett stort byte idag, ett rådjur och moralen skulle vara i topp igen.

Mirulf hör något, dyker ner i skydd. 

Det var någon som talade länge fram, men vad var det? Med vår tur är det säkert ett trollting som förebereder sig för att jaga människor. 

Igen. 

Han tar sig sakta genom buskaget för att kunna se dem han hört, inte ett ljud gör han när han ålar sig fram. 

Det är tre människor, två av dem ser ut som ett par rediga hyrsvärd. Stora och välbepansrande Den tredje som går längst fram, ser mer ut som en rik man, han har en tatuering i ansiktet, men kan inte se vad den föreställer. De är troligen från Osthem alla tre. Inga packdjur, antingen har de dem längre bort eller så har vi faktiskt lite tur med oss och en bosättning inte är så långt borta.

Han borde ta sig tillbaka och rapportera till de andra, han kan lätt spåra och komma ifatt de där hyrsvärden i skogen, så det skall inte vara någon fara att de tar sig för långt iväg.

När han vrider på sig lite så bryts en kvist. De tre männen stannar med ens, och börjar titta åt hans håll.

Mirulf tar ett beslut, han reser sakta på sig, de två krigarna drar genast sina svärd. Den tredje mannen bara tittar på honom. Mirulf kan nu se att tatueringen är en fågel av något slag, han har aldrig förr sett ett ansikte med en fågeltatuering.  

Mirulf, säger: goda reskamrater, jag kommer i fred. Jag och mina vänner uppehåller oss inte långt härifrån och jag undrar om ni möjligen har information om vägen till närmsta gård eller om ni vill dela eld med oss inatt för att skydda oss mot skogens fä. 

Fågelmannen ryter till, döda dem, döda dem. Vi kan inte låta dem få ta skatten! De två krigarna tvekar inte en sekund utan börjar röra sig mot Mirulf.

Vid ormens öga tänker Mirulf, samtidigt som han släpper iväg sin pil som missar, innan han vänder och springer tillbaks mot de andra. Skrikandes, Stormes bröder våra klingor behöver tala igen!

Och i huvudet ekar tanken, det är häxans fel, häxans förbannelse lever än.