Apkungen och Minnen
Funderar ibland över vad man kommer ihåg och inte kommer ihåg.
Ett av de första minnena jag har är från TV, eller jag har säkert andra minnen med. Det är Apkungen som jag minns och kan datera, jag har lyckats fastställa genom att kolla runt på nätet att den visades 1978 och 1980 på SVT med Hasse Alfredsson som berättarröst. Så jag antar att det är från 1980 som jag kommer ihåg. Vet inte varför jag minns just den, men något är det som får mig att minnas apan som hoppar omkring och den suggestiva kinesiska musiken i bakgrunden.
Ett annat minne jag minns med glädje är när jag går på lågstadiet och under en vecka eller två så skall jag på ett läger i Höllviken. Om jag inte minns fel var det ett astmaläger, men här sviker minnet mig lite. I vilket fall som helst, det är en av de sista dagarna och vi skall gå ut på en tipsrunda på kvällen. Vi har delats upp i lag om fyra barn i varje grupp, och ingen vuxen är med och går runt. Jag hamnar i gruppen som skall ut sist, och när det är vår tur har det hunnit bli riktigt mörkt ute, och då skicka ut fyra ungar som inte är från Höllviken på en runda är lite att utmana ödet. I alla fall tyckte vi det, vi var rädda allihopa, men ingen protesterade utan vi gick ut.
Kommer ihåg hur alla var extra mycket rädda när vi behövde närma oss kiosken med de stora killarna på mopeder. Men vi överlevde förbi dem, så går vi ner för en gata som är helst tyst, och inte mycket upplyst. Jag vet inte vad jag håller på med, men jag förstår ingenting när plötsligt alla mina kamrater skriker spöke och försvinner iväg springandes. Jag blir också rädd, men jag springer inte iväg. Istället tittar jag mig omkring och ser en vithårig tant i ett vitt nattlinne, som har gått ut i sin trädgård för att prata med oss då hon var orolig när hon sett oss från huset. Jag pratar lite med tanten, och mina kamrater vågar sig tillbaka igen.
Den resterande biten av gångfärden har två stycken som håller mig hårt i händerna eftersom jag ansåg vara den modige,(minns inte vad den fjärde gjorde men tror han eller hon höll en av de andra i handen). Men det var ju inte sant, snarare jag som inte var uppmärksam att där kanske var en fara, inte hade jag vett att springa iväg sedan de andra sprungit heller. När vi kom tillbaka, var det tydligen någon av mina kamrater som berättade vad som hade hänt, och ledarna tyckte jag var en hjälte. Jag var rätt stolt just då faktiskt.
Ett annat mycket senare minne som jag ibland kan hitta i fram till i skallen när jag behöver le, är från studenttiden. Vi skall jobba på Helsingcronas bal, och jag tror det är första terminen som T2 är i Lund. Det är jag och T2 som har fått det hedervärda uppdraget att gå runt och dela ut punsch på kaffet direkt efter sittningens slut. Bara det att vi som jag har ju redan hunnit festa till det lite, och smuttat på punschen. Så jag och börjar gå längs borden när folket dykt upp i en lätt vaggande gång. En biljett, en punsch det fixar till och med vi i det tillståndet, och vi är ju glada. Så kommer vi till en ända på bordet där det sitter tre killar och två tjejer, det är tydligt att de kommer från sittningen. Men två av dem saknar biljett. Så då börjar jag med att verka lite allvarlig och fråga hur kan man glömma sin biljett och har ni verkligen varit där nere och inte bara smugit in.
Här kunde det ha tagit en tråkig vändning om det varit dryga översittare, men nu var det en grupp väluppfostrade studenter och de tog det väldigt allvarligt. Började förklara om hur de glömt och de kunde nog ta med oss ner och kolla på deras platser om möjligtvis deras biljett fortfarande var där. Och om vi inte kunde göra ett litet undantag för dem och ge dem en punsch. Jag tittar strängt på dem, och säger, kan ni svara allvarligt på min kommande fråga. De nickar och samlar ihop sig för att komma med ett bra och välkomponerat svar. Jag frågar.. Älskar ni oss? Man ser hur frågan sjunker in och därefter kommer breda leenden upp och ett unisont, JA. Så de fick sin punsch.
Minns och också från den balen att ett tag efter så kallade vi T2, fri punsch och gå vilse hem. Med hänvisning till en sång som vi lyssnande den del på då, som heter ”Fri sprit och taxi hem” med Stefan Sundström.
hmmmmm jag kommer ihåg en liten Tobbe som bad sin syster att läsa en saga så han kunde pilla en på örsnibbarna.....kommer du ihåg det ???? Kram syster med ett stort leende
Häromdagen tänkte jag faktiskt på Apkungen och undrade om jag skulle gilla den lika mycket idag. Nästan lite kusligt sammanträffande... Jag behöver nog hålla någon i handen.
Jo, visst kommer jag ihåg det syster, flickor med söta öronsnibbar får fortfarande se upp.
*Håller ut en imaginär hand till Sara*
Det var en bra fest på Helsingkronas bal, synd bara att vi varfullare än de när vi skulle servera sexan.
Det är äckligt att kräka punch :(
hmmm när var den där balen?
jag har ett svagt minne av allt det där med =o)
Jepps, jag tror också att du jobbade på balen och Andreas med. När kan det ha varit, jag är inte säker, T2 måste veta vilken höst han kom till Lund. :)
Mina föräldrar var med och anordnade lägrena i höllviken för barn med astma och/eller CF.
Har många roliga minnen från alla de åren. Tips- och spökrundor var roligast självfallet.
Visst var det lite tvivelaktigt att skicka ut ungar när det börjat mörkna, men även om man var lite rädd var det ju spännande och roligt samtidigt. Känslan av att klara av det betydde ju allt.
